Vandrarna är ett exempel på en folksaga som behandlar ett allmänmänskligt problem som är lika aktuellt idag som när sagan för länge sedan berättades för första gången. Det kan till och med vara så att den första gången faktiskt berättades av någon som hade drömt den. Nedan följer en förkortad version av sagan och en avslutande tolkning av sagans karaktärer.

Det var en gång en optimistisk och glad skräddare som beslutade sig för att vandra till kungens stad för att hitta bra arbete. På sin väg stötte han på en surmulen och mer negativ skomakare som var ute i samma ärende. Skräddaren föreslog att de skulle göra sällskap. Under deras gemensamma vandring hade skräddaren lätt för att få kunder till små arbeten. Han spred ju sådan glädje omkring sig. Betalningen behövde han för sin överlevnad. Han delade också generöst med sig till skomakaren som inte hade lika lätt att med sin sura min attrahera tillfälliga kunder. Efter några dagar kom de till en vägkorsning. De visste att båda vägarna ledde fram till kungens stad. Den ena vägen tog en vecka och den andra bara två dagar. Dock visste de inte vilken av vägarna som var den korta. Skomakaren beslutade ta med sig bröd och vatten för en veckas måltider. Skräddaren litade optimistiskt och kanske lite naivt på att det skulle ordna sig. Han tog bara med sig proviant för ett par dagar. På den tredje dagen kände skräddaren sig mycket törstig och hungrig och på den fjärde dagen utmattad och rent av döende. Han bad skomakaren om lite proviant. Denne svarade ogint att hans färdkamrat borde ha tänkt sig för och planerat bättre. Han kunde minsann inte slösa med sitt bröd och vatten. Åtminstone inte utan att få bra betalt. Han krävde skräddarens ögon mot färdkost så att denne överlevde vandringen. Skräddaren kände att han inte hade något val. Skomakaren stack ut först det ena ögat mot några skivor bröd och lite vatten och två dagar därefter också det andra ögat mot en ranson bröd och vatten. Skräddaren var nu blind. Trots att de nu var mycket nära konungastaden lämnade skomakaren skräddaren ensam på en kulle. Skräddaren försökte sova och tänkte sorgset att han nu skulle dö. Plötsligt hörde han dock en röst. Den sa att morgondaggen kunde ge ögonen tillbaka till den som tvättade sig med den. Så snart solen gått upp testade han rådet och till sin häpnad fick han synen tillbaka. Glad i hågen fortsatte han seende sin vandring. På sin färd mötte han först ett par änder sedan vilda bin i ett träd och sist en stork. Trots att han behövt fågelkött och honung i magen valde han att inte sko sig på någon av djuren mot att i gengäld få en tjänst utav var och en någon annan gång. Väl framme i staden dröjde det inte länge innan konungen upptäckte skräddarens skicklighet och utnämnde honom till hovets egen skräddare. Skomakaren hade då redan hunnit bli hovskomakaren. Denne fick samvetskval när han mötte skräddaren. Dock var hans rädsla för att bli avslöjad mycket större än hans samvete. Därför baktalade han skräddaren inför kungen i hopp om att denne skulle välja en annan hovskräddare. Skomakaren påstod att skräddaren var skrytsam och lögnaktig eftersom han hade sagt sig kunna hämta tillbaka kungakronan som nyligen stulits. Kungen avskydde skrävlare och befallde skräddaren att hitta kronan. Om han inte gjorde detta skulle han få sitta i tornet som straff för sina lögner. Skräddaren blev förtvivlad och tänkte att nu måste han fly. På sin flyktväg mötte han andparet. När de fick höra skräddarens bekymmer berättade de att kungakronan kunde de dyka efter i sjön. De visste att den fanns på botten av sjön. Glad blev skräddaren och kungen belönade naturligtvis honom när han kom tillbaka med kronan. Trots denna bragd lyckades skomakaren ännu en gång med en smädeskampanj. Denna gång påstod han inför kungen att skräddaren hävdat att han minsann kunde både avbilda slottet i minsta detalj och också ge kungen en efterlängtad son. Kungen hade tre döttrar men ingen son. Kungen hotade åter med att spärra in skräddaren på livstid i tornet om han inte genomförde vad han så skrytsamt påstått sig klara av. Än en gång beslutade skräddaren sig för att fly. När han dystert vandrade iväg dök först storken upp och sedan bidrottningen. Storken sa att en son till konungen var enkelt att ordna. När bidrottningen fick skräddarens historia klar för sig sa hon att en miniatyr av slottet var en enkel match för hennes bin. Hela kupan brummade och surrade därefter. Efter en stund hade dess innevånare skapat en fantastisk bivaxminiatyr av slottet. Skräddaren blev så glad och kungen mycket nöjd. Gladast blev han över den lille prinsen men slottsminiatyren imponerade också storligen. Kungen gav sin äldsta dotter till skräddaren. Skomakaren däremot måste lämna staden för alltid.


Tolkning 
De viktigaste karaktärerna i drömmen är skräddaren, skomakaren, kungen och bidrottningen.

Skräddaren och skomakaren representerar en naivt optimistisk och en så pessimistisk sida i drömmaren att den är till och med ondsint.

Drömmaren står inför ett livsval som i drömmen visar sig som en vägkorsning. Vid val av väg gäller det att göra en realistisk bedömning. Således en bedömning som varken är för optimistisk eller pessimistisk.  Det lyckas inte drömmaren med eftersom denne inte kan balansera krafterna inom sig. I drömmen kan skräddaren och skomakaren inte samarbeta och balansera den optimistiska och pessimistiska synen. Valet av väg sker istället i blindo. Drömmaren får dock en instinktiv impuls som hjälper hen få synen tillbaka. I det vakna livet är det heller inte ovanligt att plötsligt, på ren instinkt, se klart efter att tidigare ha missbedömt en situation.

Kungen är drömmarens inre auktoritära röst. Den rösten som alla bär inom sig och som i drömmen kan visa sig som t.ex. en kung eller annan auktoritetsfigur. Den inre kungens makt har inte räckt till för att få skräddaren och skomakaren att samarbeta. Nu stärks dock den inre styrande förmågan i drömmarens liv. Det visar sig i drömmen när kungen får sin krona tillbaka. Dessutom får kungen en liten prins vilket tyder på att tillväxtpotentialen för drömmarens inre bestämmande röst är god. Den lille prinsen kommer ju att växa upp och bli ytterligare en inre stöttepelare.

Bidrottningens fantastiska skapelse, den perfekta vaxkopian i miniatyr av slottet, kan vara svårare att förstå. Bin är oerhört skickliga på att rent instinktivt hålla bisamhället vid liv. Det är ett samhälle som inte kräver planering eller organisation. Ledningen sker med hjälp av medfödda instinkter. Bidrottningens budskap till drömmaren kan handla om att drömmaren också ska lita till sina instinkter. Instinktivt handlade är ofta vad som löser konflikter och förbättrar traditionella och inlärda kunskaper.